Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.