Grandiosa Maud

Råkade gå in på SVT forum*, och se där stod Maud Olofsson och hytte med näven. Hon sa: Tänk om alla våra entreprenörer var våra hjältar, vilken skillnad det skulle bli!
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.

Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.

För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.

Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.

Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.

Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.

När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.

* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011

** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.

Gaza ensamma

FN, EUSA och Ryssland ger ordet om att frihetsflottan inte ska få lämna Grekland. Att FN på detta vis ställer upp för Israels blockad är tragiskt. Palestinierna blir ensamma mot världen.
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.

Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.

Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen

Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman

Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar

Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.

Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.

Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.

Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.

Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.

HD:s text i Flamman

Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:

Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.

Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?

Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?

När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.

Tillmälen - en personlig redovisning

I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.

Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.

Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.

Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.

Könet som vapen

Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.

Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.

Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.

Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.

* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.