Rädda Invandrare och Minoriteter!

Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.

Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.

Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas

Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.

Leve måndag!

Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.

Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!

Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.

Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.

Värderingar enligt Brecht

Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.

Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.

Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.

Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?

Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.

De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.

De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.

Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.

Unga vuxna och demokratin

Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.

Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.

Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.

De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?