Kräftgång, knähundar och intervju med HD

Det händer att jag instämmer med Sanna Rayman. Senast idag, apropå Socialdemokraternas snöpliga kräftgång bort från sin egen politik.

Fotot till höger är ur papperstidningen. S affischerade på sin konferens med denna färg- och formgivning snarlik Moderaternas.
Inklusive budskapet: Vi går in för vad som helst bara ni röstar på oss nästa gång.

I den goda staden Sundbyberg har vi haft ett väl fungerande rödgrönt styre, men här valde Socialdemokraterna efter valet att göra upp med de små blå partierna. De små blå ville inte ha med vänstern att göra och inte vi med dem, så hädanefter opponerar vi. Det lär det bli anledning till. Det vänligaste man kan säga om S’ beteende är att det är rimligt: den som absolut vill sänka skatten och sälja ut allmännyttans bostäder (utan att ha gått till val på det) får det enklare att styra ihop med andra som också vill det.

- - -
Den statliga utredningen Romers rätt är en strategi för att förbättra den romska minoritetens ställning i Sverige. Ett försök att komma tillrätta med sekler av diskriminering. Men moderaterna i Malmö dissar utredningen. Deras motförslag lyder ”Ställ krav på zigenarna!”
Så osmakligt kan man yttra sig när man är Sveriges bästa, ja rentav enda parti, där statsminister Teddy Reinfeldt är barnens bästa vän… enligt en blaska som fjäskar värre än knähundar.

- - -
Som en roligare nyhet länkar jag till författarintervjun jag gav i Södra Dalarnes tidning

Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet

På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?

Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!

Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.

Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.

Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”

Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?

Poeterna är HÄR

Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.

Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.

Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.

Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.

Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.

Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.

Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.

Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.

Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:

Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar

Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den

*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD

Diplomatiskt pubtugg

Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?

Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.

Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.

”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.

Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.

En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte

Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.

DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”

En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.

Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt