Björnen sover. För tillfället

Den som inte är nöjd med sin bostadsort ska flytta! Rayman i SvD tror att det formligen kryllar av bra, billigt, väljbart boende eftersom hon föreslår ett platsbyte mellan lantisarna som hatar varg och 08-orna som hatar bilar. Vitsigt föralldel, men den som gillar både stan och landet kan ändå ha vissa synpunkter på sin miljö.
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.

Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.

Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.

När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.

Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!

- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!

Äter frukost okänd och megafonlös

Gräsrötterna tar makten på nätet, skriver SvD i en fortsatt granskning av hur bloggar och andra sociala medier används i politiken.
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.

Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.

Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.

Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse

Läst -09

Det gångna årets läsupplevelser var inte så många, iallafall inte de nya. Det visade sig att det mesta jag läst var omläsningar av gamla barnböcker eller favoriter som John Irving.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.

Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.

Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.

Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.