Bernadotte-jubileum på rim

Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.

På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.

I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.

Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.


Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?

När örebroarna blev med revolution

Herman Lindqvist hetsar i en krönika mot republikanerna i Örebro, de som protesterar mot den skattefinansierade rojalistiska yra som kallas Bernadottejubiléet. En tillställning som Lindqvist beskriver med orden: ”jubel, fest och glans, skina och lysa, glädjefesten, festen och ståhejet, stor festdag, glad historisk fest” - se här är bröd och skådespel åt folket i långa banor!

Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.

Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!

Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.

I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!

Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset

Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.

Glöm inte Haga ska vara park

Får vi skåla i Guinness en gång till?

För bara ett år sedan applåderade vi Irland och skålade i Guinness eller Jameson efter deras nej till Lissabonfördraget - eller den grundlagsfästa kapitalismen, eller krav på utökad överstatlighet och militarisering, eller vad vi nu väljer att kalla eländet för.
I år ser det inte ut att gå lika bra. Skrämda av ekonomisk kris och den enda vägens bedrägliga logik kan det mycket väl hända att irländarna röstar yes tillslut. Så som unionens etablissemang har planerat och inte drar sig för att genomdriva.

Aftonbladet berättar om poeten Heaney som tagit ställning för ja-sidan och i ett romantiskt poem beskrivit EU som en föränderlig fågel Fenix. Det framgår att Heaney betraktar EU som ett fredsprojekt, vilket kanske kan förklara hans yra.
Vissa saker kan endast uttryckas genom poesi. Det förbryllande mosaikiska Europa och vår bundenhet vid vårt mörka arv hör dit.
Andra saker bör formuleras på effektiv prosa. EU och dess maktfaktorer hör dit. Läs Eva-Britt Svensson!

Kultur, vandalism och bidragsberoende

Det rör på sig:

1. Regeringen vill i framtiden bara stödja tidskrifter med material från ”de skilda konstarternas områden”. Det innebär att flera tidskrifter med gränsöverskridande kulturfrågor och samhällsdebatt kan tvingas lägga ner. Tyst i klassen, alltså!
Uppropet kan du skriva på här. Med den varningen att namnen graderas. Med en tumme upp eller ned kan du höja eller dissa andra påskrivare för att få upp dem som anses viktiga och seriösa i toppen. När jag var inne på sidan var det Per Wirtén och Ali Esbati - grattis ni betydelsefulla opinionsbildare! Ska vi andra vara tacksamma över att få kludda på samma sida, då är det ungefär samma logik som regeringen använder i sina kulturbedömningar.

Alla smutsiga detaljer har bloggat mer om regeringsförslaget och uppropet.

2. Folkpartiet är på hugget igen! De vill se straffskärpning för alla brott som ”hotar demokratiska värden” - vilket man väl i vid bemärkelse kan säga om alla brott.
Jag har inget emot förslagen om ökat skadeståndsansvar vid vandalisering och stärkt föräldraansvar, men vad säger du om att alla barn som krossar en ruta ska kallas till socialtjänsten inom två dygn!? Endast så får de lära sig vad som är rätt och fel.
Förslaget kräver en enorm förstärkning av antalet fältare, familjebehandlare och kuratorer i varje kommun, och det behövs säkert även om en del av denna härliga resursförstärkning gott kan ligga inom skolan eller fritidsverksamheten.
Men nog är det nästan beundransvärt av Fp att gå genom politiken med en världsbild där upplopp vid demonstrationer och fotbollsmatcher är ett informationsproblem!

3. Vänsterpartiet vill inte avsätta ett öre för Victoria Bernadottes bröllop. Bidragsberoende ska inte uppmuntras, och även i dethär fallet är det lämpligt att föräldrarna, som Fp säger, ska ta mera ansvar.
Regeringen vill anslå 14 miljoner till bröllopet, och även om summan bara är harbajs i landets budget är den som ekonomiskt bistånd betraktat överdådig och skulle i en mindre kommun mer än täcka underskottet för den av borgarna skapade fattigdomen.
Den kungliga familjens skattefinansierade årliga omkostnader uppgår till 125 miljoner, så låt dem åtminstone vid denna familjehögtid göra rätt för sig.
Vänsterpartiet som är måna om skattebetalarnas pengar säger också nej till utgiftshöjningen för Bernadotternas drift av Haga slott.

Så det blir ett namnupprop till: Haga ska vara park!