Kultur är hälsa

Företagarmegafonen Timbro har gjort det igen. Räknat ut hur vi låg- & medelavlönade medborgare bör omfördela välbehövliga resurser mellan oss, så att krisen för guds skull inte ska märkas för dem som har mest!
Idag är det Idergard som går ut i debatt med det för högern föga överraskande budskapet: "Behåll välfärden genom att dra in på kultur och fritid!"
Det låter väl återbrukat, jag tycker moderaterna har sagt det i varenda budgetdebatt vartenda år, kris eller ej. Gärna med lite populistanstrykning: Vill ni ha en ishall för kärnfriska killar eller vill ni som vi ta vård om våra gamla? Ska pengarna gå till bleka poeter och musiker som pysslar i sina källare eller ska barnen i förskolan få sina uteleksaker?

Alltså, den motsättning högern tycker sig se mellan välfärd och kultur-fritid är ingen nyhet, om nu DN-opinion trodde det. Allt detta handlar om folkhälsofrågor!
Men när borgarväljarna börjar känna sig lite matta efter all mödosam skatteplanering kan de själva köpa sin rekreation, gärna så långt bort att de slipper besväras av att ogifta mammor står och röker utanför Ica. Vilket de stundom gör när parkleken stängt.

För så kallade vanliga kommunmedborgare är det kultur, gemensamma fritidsaktiviteter och föralldel även idrott som gör oss friskare, klokare och modigare. Det behövs. Det är en helhet.

Till kultur, motion, natur och lite bildning därtill hör att kunna vandra omkring i Hagaparken. Glöm inte namninsamlingen Haga ska vara park!

Rävarnas Sverige

Körde under ettpar dagar genom några av de mest fascinerande delarna av landet, de nedlagda jordbrukens och stängda hyttornas Sverige, det höggradigt produktiva och lönsamma storskogsbrukets Sverige, det småföretagande, folkliga, kollektiva och kooperativa Sverige.

Varje gång samma fråga: Vad lever folk på? Oftast är svaret: Varandra. Den ene lagar bilen åt den som passar barnen åt dem som gör så mycket plåt eller pizza som bilreparatören behöver.
Ibland är svaret: Kringfolk. Det vill säga, hela byn samlar sig under säsong kring turistinsatsen för att resten av året köra snöskoter, jaga och i leva av varandra.
Men ibland går svaret inte att avläsa för kringfolk som vi. Inga jobb finns att leva på, men folk gör det ändå. Då tar vi till svaret: vadsomhelst. Byn som ifjol hade bästa hemgjorda glassbaren har i år hemgjord honung, linnedukar eller bäversafari. Vadsomhelst är allt som du kan göra själv och ställa om, sådant som med nödvändiga lån, bidrag och skatteregler ger bäring ett år eller två tills turisterna har sett det och sviker eller reglerna ändras. Då måste du hitta på nästa. Här kommer och försvinner i företag i en takt som får storföretagens nedläggelser att te sig som dinosaurier i tempo. Här blir folk avskedade, går i konkurs, hänger sig, flyttar, går ihop med grannen, hittar på något annat, biter sig i svansen, börjar om, ty med en bäversvans och en slagborr kan man utföra om inte mirakel så åtminstone de hemgjorda handskar som ger levebröd ett tag till.

Glest utspridda byar i skogen, hur långt har de till jobbet? Sex eller tio mil? Till närmaste akutapotek, tjugo mil. Men avståndet mellan skolorna, omkring fem mil, tyder på ett grundläggande välstånd.
Landsändan är inte lönsam men skolorna är en minsta gemensam nödvändighet. När skolan läggs ner dör byn, människor ger upp.
En kommun har rätt som säger att de små avlägsna byskolorna tär på resurserna. På skolpengen, på skolförvaltningens resurser ja. Men de ska drivas som en gemensam kommunal insats för arbetsmarknadens och folkhälsans skull – om man överhuvudtaget menar allvar med att det är viktigt att hålla bygden vid liv så att folk kan klara sig själva.









Folk är inga offer. De är listiga, och finner oftast på något.

Lisseko och bespegling - folkkultur

Det är folkmusikfest i Stjärnsund. Det är polska i bygdegården, irländsk fiolverkstad, tango i kyrkan och saxofon i smedjan.

Nere på bruket kommer visst en en mycket liten prideparad…

... nej det är spelmän och amatörskådisar som bjuder på barnvisor och samlar pengar till renovering av kyrkorgeln.

På morgonen är det kulningskurs. Gälla men melodiska lockrop ekar tillbaka mot oss över tjärnen. Att kula är en medeltida fäbodskommunikation. Den var ett sätt att kalla på djur och människor, men också att långa timmar förströ sig med sitt eget eko, eller att skrämma bort varg och vättar och sätta sig i respekt. Den ropande sången har motsvarigheter i alla länder där människor lämnats ensamma på hedar, högslätter eller i villande skogen med ansvaret för en boskapsflock. Här anger läraren tonhöjden:En serie mystiska installationer finns ute på udden, brukspatronernas gamla gravsättningsplats. Mellan två björkar har älvorna bildat formationoch i kanalen mångfaldigas näckrosorna, svajar, sätts i rörelse

Den folkliga kulturen, den äkta och älskliga, går inte att renodla, hålla isär, sätta i reservat.
Varje nationalist må bäva inför detta: människor känner uppriktig glädje i att låta sig inspireras av samma intryck och låna varandras uttryck. Hela tiden, växlande som vädret, lika naturligt som det.