Kunskap är bra, okunskap har makten

Strax före påsklovet gick jag runt i klasserna för att ta upp några incidenter med barnen så vi skulle få det utrett före påsk. Men jag kom inte ens till tals. Gick inte att viska i de klassrummen! Tvåorna lästestades, treorna gjorde nationella prov, fyrorna hade prov om granskogen.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!

”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället

Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .

En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...

Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.

Grovkalibrig nationalism

Radioprogrammet Kalibers upptäckter av hur Sverigedemokraterna låter när de är för sig själva har förskräckt många. Men vad är det som kommer som en sådan överraskning?

Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.

Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.

Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.

Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.

Söndag i Solna

Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.

Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär.

När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?

Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!

De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,

Vänster eller våld?

I ett mejl fick jag mig beskrivet hur ”vänsterns våld” avslöjar vilket samhälle vi kommer att få om vänstern får inflytande i en framtida regering. Avsändaren anser att ”vänsterns härjningar” när det gäller ”våld, oförmåga till demokratiskt sinnelag och allmän brist på vanligt hyfs” ger en handfast insikt.

Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.

Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?

Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.

Mer läsning för pengarna

Det finns en missuppfattning att vänsterpartister står för något i stil med ”likalön”. Att alla ska få lika mycket i kronor. Det stämmer inte. Vi protesterar mot orättvisor - oskälig vinst på andras arbete - men har inget emot att den som har ett hårt, svårt arbete betalas för det. Makthavare med stort ansvar bör ha en respektingivande lön, och människor med urtråkiga eller smutsiga jobb ska åtminstone få rejält betalt för att utföra dem.

Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.

Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.

Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.

Välkommen!

Nu är de på väg!
Det är rekordår för tranor vid Hornborgasjön. Sedan fortsätter de sin färd uppöver landet.

I vår by har vi ett bofast par.

Om vintern går de tysta och frusna på strandängarna och och söker överbliven säd och potatis.
Om våren utbryter den stora upphetsningen när inflyttarna tutande sveper över landet.
Om sommaren kan du gå ut om morgonen och höra vingbruset,

se rakt upp i fjäderdräkten när de flyger mellan sjöarna.
Om hösten hörs de sista melankoliska trumpetstötarna när de drar tillbaka söderut.

Välkommen, dansanta dramatiska fåglar!

Se även Egon Frid

bild: Fotoakuten

Via ombud...

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg presenterar en rapport om den bristande respekt som barn upplever i samhället. Ledarskribenterna är inte med på det, ifrågasätter bland annat om ”respekt” betyder samma sak för en tolvåring och en fyrtiotvååring.
Hur så? Om inte, finns det då en korrekt vuxentolkning som barnen först ska lära sig - eller kan tolvåringen vänta sig att få respekt som just den människa hon är?
Den som stått i kö på busshållplatsen med sin skolklass och sett hur föraren av praktiskt taget tom buss väljer att köra förbi, känner lättare igen sig i BO:s rapport.

En annan som förvånats över ledarkommentarerna är en moderat landstingspolitiker som påpekar att det i Örebro inte är en partiskiljande fråga att se till barns rättigheter.

Barn kan både göra och ha fel - men barndomen får aldrig ses som ett bristtillstånd.

- - -

Den som är asylsökande löper stor risk att företrädas av en ”fuskadvokat” som inte är godkänd i Sverige, påpekas i en SvD-artikel. En del av juristerna samarbetar till och med med nätverk som tjänar pengar på asylsökande. Migrationsverket är i vissa fall med och utser dessa tvivelaktiga jurister varav en del bara är oskickliga, andra rent bedrägliga.
Vänsterpartiet har länge krävt att Migrationsverket inte ska utse ombud för asylsökande eftersom de i praktiken utser sin motpart. Ur V:s motion (som alla partier utom Mp röstade ner):
”Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket tycks anlita i ökande grad."